Nej, nix, nope. Motivation är sorgligt överskattat och missförstått! Din väntan på motivation är ofta din största bromskloss. Jag kan säga redan nu, sluta vänta och börja GÖRA!  

 

Jag är överhuvudtaget inte motiverad vissa dagar, mitt trick är att jag inte bryr mig, jag känner inte efter och jag tänker inte efter. Jag GÖR. Om det står styrkepass på schemat så tränar jag. Punkt. Jag frågar mig inte om jag orkar, om jag har lust, om jag är motiverad. Varför överhuvudtaget lämna utrymme för tankar och känslor om jag har ett träningsschema att följa? Jag har ju ett träningsupplägg för att jag bestämde mig för att ha ett, DÄR bestämde jag mig. Vad det är för väder i själ, tanke och känsla idag är helt ointressant. Ibland har man draghjälp av motivationen men oftast inte. 

 

I synnerhet har jag inte det kl. 18.30 en svinkall kväll i november när soffan står där med filtar och kuddar och mysbelysning och jag har promenad på schemat. Så den kommer inte att hjälpa mig. Mina känslor kommer inte att hjälpa mig, i synnerhet inte om vi lägger till lite pms till scenariot och mina resonerande tankar kommer sannolikt inte att hjälpa mig. Så vad hjälper mig? 

 

Att GÖRA utan att fråga. Att göra det jag sagt att jag ska göra. Att inte lyssna på allt jag känner och att inte tro på allt jag tänker. 

Vi kan kalla det disciplin. Vi kan kalla det val.

Är du motiverad att borsta tänderna varje morgon? Att tvätta håret varje gång det behövs? Att torka golven? Att gå till jobbet? Att ta det där samtalet? 

Jag tror inte det, men jag tror att du gör ändå eftersom du måste eller har bestämt att du ska. 

Det är exakt samma med träning, meditation och kosten. När det gäller träning måste man börja först och när man sedan börjar se och känna resultat, då vaknar motivationen. Ibland. 

 

Tänk inte. Känn inte. Gör.